Tal från valupptakt, Stockholm 14 mars 2026.
Kamrater,
på min arm finns tre ord tatuerade:
Kvinna. Liv. Frihet.
Jag gjorde den tatueringen för elva år sedan.
Inte för att det var en slogan.
Utan för att de orden bär på en övertygelse.
Att inget samhälle någonsin kan bli fritt utan kvinnors frigörelse först.
Att frihet aldrig kan byggas på patriarkat.
Och att kampen för kvinnors frihet alltid också är en kamp för allas frihet.
De orden föddes i Kurdistan.
I Rojava.
Där kurdiska kvinnor organiserade sig för att skapa ett samhälle byggt på demokrati, jämställdhet och samexistens mellan människor.
Och när ISIS försökte krossa allt det där stod kvinnor längst fram i motståndet.
Mot en fascistisk dödskult som ville utrota kvinnor, minoriteter och HBTQ-personer.
Det som hände då var något historiskt.
Människor från hela världen anslöt sig till kampen mot ISIS.
Och bland dem fanns många från den internationella HBTQI-rörelsen.
För de förstod något väldigt enkelt:
Att kampen mot fascism, patriarkat och hat mot minoriteter är samma kamp.
Och på Raqqas väggar skrev de These faggots killed fascists innan den reste Prideflaggan över staden.
För även i de mest brutala och extrema miljöer finns människor som organiserar sig för frihet.
Det är de rörelserna vi måste skydda.
⸻
Jag är barn till kurdiska föräldrar.
Min mamma växte upp i Teheran. Och min pappa I norra Irak.
Mina föräldrar kom till Sverige för att fly från krig och förtryck men framför allt för rätten att vara sig själva.
För rätten att tala sitt språk och utöva sin kultur.
Sverige blev en fristad.
Ett land där man kunde tala kurdiska utan att riskera repression.
Ett land där man kunde organisera sig politiskt.
Ett land där man kunde fira Newroz utan att mötas av regimkulor.
Det är det Sverige jag växte upp med.
Och det är det Sverige jag vill försvara.
⸻
Men när man har rötter i Kurdistan vet man också vad som händer när hatet tillåts växa.
På måndag är det 38 år sedan Halabja.
Den 16 mars 1988 attackerades den kurdiska staden Halabja i Irak med kemiska vapen.
Tusentals civila dödades på några timmar – uppskattningsvis mellan tre och fem tusen människor.
Många av dem kvinnor och barn.
Det är fortfarande den största kemvapenattacken mot en civilbefolkning i modern historia.
Halabja visar oss något viktigt.
Hatet börjar aldrig med kemvapen.
Det börjar långt tidigare.
Det börjar med propaganda.
Med nationalism.
Med idén att vissa människor är mindre värda.
När den idén får växa kan den till slut rättfärdiga nästan vad som helst.
⸻
Och därför kan vi inte prata om frihet utan att också prata om modet hos de människor som trots allt reser sig.
Vi ser det i Iran.
När kvinnor och unga människor gång på gång har gått ut på gatorna och krävt frihet.
Kvinna. Liv. Frihet.
Orden som föddes i Kurdistan spreds till Iran och vidare ut i världen.
I januari i år såg vi ännu en våg av protester i Iran.
Människor i hundratals städer gick ut på gatorna.
Studenter, Arbetare, Kvinnor
Unga människor som fått nog av repression, ekonomisk kris och en regim som kontrollerar deras liv.
Regimens svar var brutalt.
Men trots våldet fortsätter människor att protestera.
Och det säger något viktigt:
Även i de mest repressiva systemen finns det människor som organiserar sig för frihet.
⸻
Vi lever i en värld där allt fler människors öden formas av auktoritära ledare.
Vi ser krig och konflikter där stormakter spelar geopolitik med människors liv.
Vi ser hur människor i Iran, i Ukraina, i Palestina och på många andra platser lever med konsekvenserna av beslut fattade långt över deras huvuden.
Och det är därför internationell solidaritet fortfarande är så avgörande.
När människor kämpar för frihet någonstans i världen angår det oss alla.
⸻
Men vi måste också våga prata om vad som händer här hemma.
För samtidigt som människor runt om i världen kämpar för frihet ser vi hur klimatet i Sverige förändras.
Rättigheter ifrågasätts. Hat normaliseras och minoriteter görs till politiska slagträn.
Det får konsekvenser.
Vi ser det tydligt bland unga.
Forum för levande historias rapport visar en dramatisk förändring. År 2013 svarade 54 procent av unga att det är lika naturligt att vara homosexuell som heterosexuell. År 2025 är siffran 19 procent.
Det är ett ras.
Och det borde oroa alla som bryr sig om demokratin.
För när toleransen minskar bland unga betyder det att fler barn växer upp i en miljö där de lär sig att vissa människor är mindre värda.
⸻
Samtidigt sprids en aggressiv machokultur bland unga killar.
En kultur där empati framställs som svaghet.
Där misogyni, rasism och homofobi paketeras som styrka.
Men låt mig säga något tydligt:
Det här får inte bli de unga killarnas valrörelse.
Vi tänker inte lämna en generation unga män till högerextrema rörelser.
Vi tänker vinna dem tillbaka.
Med solidaritet.
Med jämlikhet.
Med en politik som visar att verklig styrka aldrig handlar om att dominera andra människor.
Den handlar om att stå upp för varandra.
⸻
Men trots allt detta finns det också något annat i Sverige.
Jag såg det faktiskt precis innan jag kom hit.
På tunnelbanan satt en eritreansk kvinna mitt emot ett äldre svenskt par.
Hon såg mannens sjal och började plötsligt le.
Hon lutade sig fram, pekade på sjalen och började prata med honom.
För det visade sig vara en traditionell eritreansk sjal.
Och plötsligt satt de där och skrattade tillsammans.
Främlingar. Från olika generationer. Från olika delar av världen.
Men ändå i ett möte som var varmt, nyfiket och mänskligt.
Det är mitt Sverige. Ett land där människor möts.
Där nyfikenhet är starkare än rädsla. Och det är det Sverige vi måste försvara.
Högern vill göra valet 2026 till ett val om rädsla.
Om kulturkrig och om syndabockar.
Men vi tänker göra det till ett val om något annat.
Om demokrati.
Om solidaritet.
Om allas rätt att vara sig själva.
⸻
Historien visar oss något viktigt.
Framsteg kommer aldrig av sig själva.
De kommer när människor organiserar sig.
När människor vägrar acceptera att vissa liv räknas mindre.
När människor säger: ”Hit, men inte längre.
Det är den tradition vi står i.
Högern vill göra det här till ett val om rädsla.
Men vi kommer göra det till ett val om något annat.
Tack.