På papperet borde det inte ha varit något stor sak. Sydafrikas lagstiftning tillåter könsbyte och förbjuder diskriminering av hbtq-personer. Men när Cammi beslöt sig för att ta steget och byta kön ledde det till uppsägning och en tvist med staten. – Sydafrikas lagar vad gäller hbtq-frågor är progressiva men de tillämpas inte på ett likvärdigt sätt.
För att förändra situationen behövs positiva förebilder, en positiv mediabild och en förändring i det politiska ledarskapet, säger hon. Delvis verkar otur i tajmingen ha spelat in. Cammi jobbade sedan 21 år på en firma som teknisk specialist när företaget såldes och det kom en ny vd. Efter fem månader meddelade hon officiellt att hon var transperson och på väg att genomgå ett könsbyte. Hon hade varit gift med en kvinna under större delen av sin tid på företaget och innan dess hade det inte varit allmänt känt att hon varit transperson.
– Jag upplever att jag fick stöd och acceptans från mina kollegor, men fördomar och till slut en olaglig uppsägning från vd:n, säger Cammi. Hon döljer inte sin besvikelse över att två nära kollegor inte vågade ställa upp för henne mot den nya ledningen, något som hon tror beror på att de blev skrämda av vd:s uppträdande.
– Det var också en besvikelse att inse att jag hade investerat en stor del av mitt liv i ett företag som svek allt som jag trodde att det stod för. Att säga upp någon på grund av könsidentitet strider mot lagen i Sydafrika. Vad företaget gjorde var enligt Cammi att flytta henne till olika positioner och till slut argumentera att hennes tjänst var övertalig.
– De manipulerade processen.
Hon driver en process mot företaget för uppsägningen, och har försökt att driva den via Public protector department (ett slags ombudsman) för att göra det till ett pilotfall om diskriminering av transpersoner. Instansen vägrade dock att ta upp fallet så nu står det på kö för att behandlas i arbetsdomstolen. Det kan ta ytterligare ett år innan fallet kommer upp. Dessutom ligger Cammi i tvist med den sydafrikanska staten, eftersom myndigheterna vägrar att ändra hennes kön i folkbokföringen. Eller rättare sagt, de har i två år helt enkelt låtit bli att behandla ansökan.
Enligt Cammi finns det inget som gör att staten borde vägra att godkänna hennes ansökan. Hon uppfyller kriteriet i lagen om att ha bytt kön på medicinsk väg och hon bifogade de läkarintyg som krävdes. Äktenskap utgör ett hinder för en del transpersoner. De som är gifta tvingas intyga att äktenskapet befinner sig i ”oåterkallelig nedbrytning”, även när de i själva verket vill fortsätta att leva ihop. Själv är Cammi skild och lever inte längre med sin tidigare fru.
– Jag har åtminstone fördelen att mina föräldrar har stöttat mig, även om det känns lite märkligt att dela hus med mina föräldrar igen. Äktenskap ska alltså inte utgöra ett hinder för att ändra i folkbokföringen i hennes fall.
– Jag har fått höra muntligen att det skulle vara något problem som rör äktenskap men eftersom myndigheterna vägrar att meddela någon position skriftligt är det omöjligt för mig att gå vidare. Hon har till och med fått ett domstolsutslag på att äktenskap inte är relevant för hennes fall och att myndigheterna måste uppdatera hennes folkbokföring, men staten har signalerat att man vill överklaga till Högsta förvaltningsdomstolen.
– Det är uppenbart maktmissbruk från statens sida.
Det är väldigt dyrt för en individ att driva ett fall till Högsta domstolen så de hoppas att helt enkelt strypa fallet genom att hota med att överklaga. Så där sitter Cammi, som upplever att det är helt avgörande för henne att bli legalt identifierad som kvinna av många skäl, från personlig säkerhet till mental hälsa.
– Det är fel att jag står som man eftersom det är uppenbart att jag inte är det. Om jag skulle bli arresterad – inte för att det finns några skäl för att det skulle ske; hur skulle jag bli behandlad? Det är ett globalt problem, att transkvinnor ofta blir inhysta tillsammans med män i fängelse vilket innebär en risk för liv och säkerhet. Att hon är registrerad med fel kön innebär problem inom hälsovården, där hon kan förvägras rätt behandling. Det bäddar också för diskriminering och hot.
– Varje gång jag måste visa ett officiellt dokument utsätts jag för en fysisk risk på grund av de fördomar som finns i det sydafrikanska samhället, och när dokumenten uppenbarligen strider mot den person jag är kommer fördomarna fram. Och när jag behöver visa mitt identitetskort vid till exempel en banktransaktion anklagas jag för bedrägeri. Sist men inte minns är det legala könsbytet för Cammie en fråga om hennes jag.
– Det är kopplat till min egenuppfattning och min mentala hälsa. Jag är inte en ”mister”, jag är en ”ms”. Det är ett ständig och återkommande skymf. Enligt Cammi är det rätt vanligt att som transperson bemötas negativt i det sydafrikanska samhället. Hon upplever också vad hon kallar ”trans-misogyni” där kvinnohat kombineras med transfobi. – Alltså att män hatar mig dubbelt, speciellt eftersom en del män uppfattar att jag på något sätt har ”svikit”. När hon inledde sin process att byta kön var det så uppenbart att hon inte hade något annat val än att berätta för folk.
– I dag vill jag inte gå ut med det, jag berättar det inte för folk som jag inte känner. Lagstiftningen är egentligen det minsta problemet i Sydafrika, enligt Cammi. Den är progressiv men brister i tillämpning.
– Det gör att fördomar kan fortsätta att frodas. I den komplexa sydafrikanska kontexten blir hbtq-frågor också ofta åsidosatta och manipuleras av olika intressen. Attityderna kommer inte att förändras så länge som frågan marginaliseras. Kort sagt är problemet att hbtq-frågan används för populistiska ändamål; politiska partier tar bara upp hbtq-frågor när de jagar röster men det leder sällan till något konkret. Det är enligt henne avgörande att myndigheter inte tillåts att komma undan med att ignorera de lagar som finns. Då kommer lagens anda aldrig att sprida i samhället.
– Mångfald skulle kunna vara en av Sydafrikas mest värdefulla tillgångar men gruppkonflikter är vanligt förekommande i politiken just nu; söndra och erövra var vägen till makten för de styrande och de vägrar att lämna. Det är min uppriktiga förhoppning att de till slut kommer att förkastas av samhället och att vi kan återgå till ett principstyrt ledarskap. Då kan vi få en normalisering av mänskliga relationer och att mångfald uppskattas, något som kan förstärkas av en positiv mediabild av hbtq-personer och att ömsesidig respekt och inkluderande är något som uppmuntras.
YLVA SÄFVELIN
YLVA.SAFVELIN@AIPMEDIA.SE
Foto: Kim Ludbrook/TT
Fakta Sydafrika och hbtq
På papperet har Sydafrika en progressiv lagstiftning när det gäller hbtq-personer. Det var till exempel första land i världen (1995) att skriva in att lika rättigheter råder för alla oavsett sexuell läggning och 2005 slog Högsta domstolen fast att samkönade äktenskap var tillåtna.
Det är i lag förbjudet att diskriminera en person på arbetsplatsen eller säga upp någon på grund av sexuell läggning, arbetsgivare har en skyldighet att ta fram mångfaldsplaner som inkluderar hbtq-personer och kön och sexuell läggning erkänns som skyddsgrunder för den som söker asyl. Det finns också en hel del domstolsutslag som slår fast hbtq-personers rättigheter, till exempel att en lesbisk kvinna har rätt att anmäla sin partner som ekonomiskt beroende i jobbets sjukförsäkring. Däremot är lagstiftningen ofta oklar när det handlar om transpersoners särskilda behov.
I praktiken är situationen däremot inte lika bra. Enligt en studie från ILO 2016 upplever många att mekanismerna för att upprätthålla hbtq-rättigheter på arbetsplatserna brister och den höga arbetslösheten riskerar att leda till att personer är villiga att stå ut med mycket för att ha kvar jobbet.
Företagens arbete mot diskriminering är ofta fokuserade på etniska och kulturella grupper medan man inte prioriterar det som handlar om könsidentitet eller sexuell läggning.
