HBT-S firar 30 år av kamp, glädje och framgång och jag får äran att skriva en personlig krönika. Jag tänkte berätta hur det kom sig att just HBTQ-frågor och lika rättigheter kom att bli viktiga för mig.
När jag var barn på 70-talet kände jag inte till en enda människa som levde öppet som homosexuell. När jag i tonåren blev politiskt aktiv träffade jag HBTQ-aktivister som gjorde stort intryck på mig med sitt mod och sitt bejakande av kärleken. När jag är 16 år lyssnar jag till Jon Voss som argumenterar för samkönade pars rätt att gifta sig och att adoptera barn. Jag blir övertygad. Vid sidan av mitt politiska engagemang är jag engagerad i Röda Korsets ungdomsorganisation. Jag beslutar ett skriva en motion till riksmötet om homosexuellas rätt till äktenskap och adoption. Året är 1980.
Motionen väcker uppmärksamhet inom Röda Korset, medlemstidningen intervjuar mig och skriver om motionen. Intervjun är utan foto och min ålder framgår inte. Tidningen går ut till Röda Korsets över hundra tusen medlemmar. Någon vecka senare börjar de första breven dimpa ner i brevlådan hemma i föräldrahemmet där jag bor. De kommande veckorna fortsätter brev att komma. Jag är helt oförberedd. Det är Röda Korset- medlemmar som skriver till mig, någon skriver att detta brev är första gången hon berättar för någon annan att hon alltid älskat kvinnor (hon är pensionär nu). Andra skriver om rädsla, skam, lust, kärlek – och att de nu knyter sitt hopp till mig.
Jag blir alldeles knäsvag. Ansvaret på mina unga axlar är för tungt.
Jag blir alldeles knäsvag. Ansvaret på mina unga axlar är för tungt. Breven och berättelserna fortsätter att komma. Jag börjar skissa på svar – att jag bara är sexton år, att jag inte kommer att kunna vara den person som ordnar rättvisa livsvillkor för homosexuella vare sig i samhället eller inom Röda Korset, att de har satt alltför stor tillit till min kraft och förmåga, att jag inte kommer att klara att företräda dem. Men jag skriver inga svar på breven. Istället bestämmer jag mig för att ta mig an rollen som förkämpe för alla människors lika rätt att definiera sig själva, sin sexualitet, att välja vem de vill älska och att få göra det på lika villkor, så gott jag nu kan.
Jag går till biblioteket och lånar alla böcker de har om homosexualitet, ber om hjälp att beställa de böcker som inte finns inne. Läser, lär mig. Upptäcker plötsligt allt fler människor i min bekantskapskrets som är något annat än hetero – mina ögon öppnas och min värld blir rikare. Jag tar kontakt med andra distrikt för att lobba för min motion inför Riksmötet och ryktet sprider sig att min motion nog kommer att gå igenom. Röda Korsets dåvarande generalsekreterare (Anders Wijkman) tar mig avsides för att tala allvar med mig. Det vore verkligen inte bra för organisationen om mina krav skulle gå igenom. Skulle jag kunna tänka mig att dra tillbaka motionen? Det kunde jag inte tänka mig. Motionen avslogs till sist med några få rösters övervikt men jag hade förändrats och vuxit. Sexton år gammal hade jag upplevt kraften i den politiska kampen och vunnit en ny hjärtefråga. Sedan dess har HBTQ-frågorna följt mig och jag dem. När frigörelseveckan bytte skepnad till Pride 1998 gick jag i tåget som (tror jag) det enda statsrådet.
Jag gläds åt att vi idag är betydligt fler som går i Pride-tåget och som varje dag tar striden för HBTQ-personers rättigheter i de sammanhang vi verkar. Grattis HBT-S till jubiléet, tack för det arbete ni gör. Än återstår mycket arbete.
YLVA JOHANSSON
Arbetsmarknads- och etableringsminister
Foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet
